Intervjuer, poddar & videos

Botanisera bland våra intervjuer, poddar & videos

Även stadsbarn behöver plats för fri lek i natur...

Barn behöver utrymme att leka fritt, utan att stå under ständig ledning och kontroll av vuxna. I dag är barnens tillvaro starkt styrd. Vardagen rymmer inte nog med tid eller fysisk plats att utforska och fantasileka. Dags att uppvärdera barns fria lek.

Arkitekt Annika Brommesson har studerat barns behov och hur barnen leker när de får möjlighet. För några år sedan gjorde hon en studie på hur barn rörde sig i Tegnérlunden i Stockholm. Själv växte hon upp alldeles intill.

"Tengan är min barndom. Här lekte vi fritt redan som mycket små, berättar hon.

Parken är sig lik än i dag – och barnen hittar samma spännande vrår som då.

En solig eftermiddag i juni är Tegnérlunden fylld av ungdomar, små barn med föräldrar, en och annan uteliggare och en del pensionärer. En trumpetare står i skuggan bakom Strindbergstatyn och lägger en ljudmatta av psalmer och sånger. Den blomstertid, Studentsången, Här kommer Pippi Långstrump…

Parken ligger på en höjd. Den anlades på 1890-talet, men omdanades på 1940-talet för att ge mer utrymme för lek och äventyr.

Holger Blom var stadsträdgårdsmästare i Stockholm i mitten av förra seklet. Han ansåg det nödvändigt att skapa plats för lek.

" Det är lönlöst att iordningsställa en park, om inte barnens behov av lekplatser först tillgodosetts. Barnens lekbehov tar ut sin rätt. Om de sakna livsrum sprida de sig likt Egyptens gräshoppor /… / skriver han 1948.

Lite farligheter behövs

I Tegnérlunden har man gjort verklighet av visionen. På parkens högsta punkt står en pagod där man kan sitta med sin matsäck och mysa eller bara klänga på räcket. I pagoden rinner en källa upp och leds i en bäck som slingrar mellan stenblock och planteringar. Den har små vattenfall och slutar i liten damm. I hörnet av dammen finns en välvd stenbro, och bortanför den en stor torrlagd damm, Plaskdammen, som brukar fyllas under högsommaren. Men nu är den en torr plan yta perfekt att åka sparkcykel eller springa på. Längst ner i parken finns en stor sandplan, med gungor och andra lekredskap.

Det är tryggt, men också utmanande. Man kan ramla och skrapa knäna, halka i och bli blöt, eller trilla när man klänger på räcket vid den lilla stenbron.

" Där klängde vi mycket, jag minns att händerna luktade metall när man kom hem, säger Annika Brommesson. Den danska landskapsarkitekten Helle Nebelong är en internationell auktoritet när det gäller barns lek i urbana miljöer. I sin bok ”Vi leger at…” förmedlar hon sina tankar om lek och inlärning.

Annika Brommesson anser att lekmiljöer för barn måste innehålla natur, faror och möjligheter att lära sig. Lekplatser där alla brännässlor är utrotade, där marken under klätterställningar och gungor består av mjuk gummimassa och där alla kanter är avfasade ger inte möjligheter att utforska farorna och lära sig bemästra dem. Barn behöver konfronteras med natur, kallt vatten, vassa stenar, nässlor som bränns, eld och höga klätterträd.

Möjlighet att gömma sig

”Lekplatsen är den första riktiga ”världsscenen” utanför hemmet, där barn möter andra barn i det offentliga rummet under bar himmel. Roller och gränser prövas, en del av personligheten danas, sociala och mänskliga relationer uppstår”, skriver Helle Nebelong.

Just friheten från övervakande vuxenblickar är betydelsefull för barn. Redan som mycket små bygger de kojor för att gömma sig.

Denna ljusa försommardag tycks många föräldrar ha hämtat sina barn tidigt från förskolan. En pappa sitter uppe i pagoden och plockar fram smörgåsar. En elvamånaders flicka klänger på bänken, hennes fyraåriga syster har inte tid med någon macka – hon följer vattnets väg nerför bäcken, balanserar på stenarna, når dammen där några pensionärer sitter på bänkarna. Raskt klättrar hon upp igen till pappa. Men en liten stund senare lockas hon av trumpettonerna och vågar sig ända bort till Strindbergmonumentet och uppför en liten dans i gräset innan hon ser att pappa håller på att packa ihop och skuttar tillbaka." Nu ska jag på dansskola, meddelar hon.

Vågar utforska

Annika Brommesson kommenterar att om en människa är trygg, vågar hon utforska omgivningarna. Miljön måste erbjuda lagom stimulans, men också skydd.

Ett par pappor kommer från gungorna. De har med sig sina döttrar i 4 årsåldern med varsin sparkcykel och en ettårig lillasyster till den ena i vagn.

Flickorna organiserar genast leken. Det blir springtävling – Klara-färdiga-gå! En liten jämnårig kille som mest hållit sig i närheten av sin farmor/mormor hakar på. Snabb omgruppering – nu blir det fiskafänge med pinnar i dammen. Ettåringen är mycket intresserad. Hon stretar mot dammen vid pappas hand, skriker när han lyfter bort henne. De tre sportfiskarna övergår till att blöta händerna och göra våta handavtryck på den varma stenen.

Längre bort pågår ett födelsedagskalas med tårta och ballonger under blommande kastanj.- - - Tegnérlunden är ett stycke ordnad natur, där barnen kan röra sig fritt. Här finns lite läskiga partier, till exempel pergolan uppe i norra delen av parken där det kan sitta A-lagare, branten mot söder och det fuktslemmiga under stenbron. De finns också ställen att gömma sig på under buskar och bakom träd. Parker är viktiga för barn som växer upp i urbana miljöer, säger Annika Brommesson.

Missat perspektiv

Hon framhåller att barnperspektivet sällan finns med när nya bostadsområden planeras och byggs.

- Marken är dyr, och ska användas ”produktivt”. Därför bygger man höga hus, får in så mycket uthyrningsbar eller säljbar yta som möjligt. Men det blir inte mycket plats över för barn. Det blir platta gummiklädda ytor med certifierade lekredskap där ingen kan ramla och slå sig, säger hon. Grejen är att ingen leker där heller. Platsen känns för ödslig och dyster.

- En knäckfråga är vem som ska ansvara för marken mellan husen och stå för underhållet. En annan fråga är tryggheten. En skogsdunge kan vara underbart mysig på dagen – men skrämmande nattetid. Vi vill ha platser för barnens lek, men riskerar samtidigt att det blir en plats där det också händer obehagliga saker, säger hon.

Annika Brommesson har under många år inriktat sin verksamhet på att analysera platser och att arbeta med att göra dem tryggare och mer attraktiva.

- En plats som fungerar väl för barn och gamla fungerar för alla. Platsen blir attraktiv om den ger utrymme för både lek och vila, där det finns saker att titta på och uppleva med sina sinnen. Attraktiva platser blir med värdefulla, och därför lönar det sig på sikt att ha med ett barnperspektiv i planprocesserna.

Dagmar Forne, journalist med vetenskapligt fokus på mänskligare boendemiljöer

savann pexels-bernd-lee-1302299-2599751_edited.jpg

I huvudet på arkitekt Annika Brommesson

Krönika av Annika Brommesson i Skanska fastigheters magasin Flervärden

Platsen vi vistas på påverkar våra känslor, tankar, beteenden och hälsa – mycket mer än vi själva inser. Men exakt vad är det som händer? Och varför? Kan vi använda kunskapen om det för att bli gladare, friskare och prestera bättre på jobbet?

Arbetsmiljöer kan medvetet utformas för att du ska känna dig trygg, kunna koncentrera dig, må bra och våga pröva något nytt. Djupdyk i neuroarkitektur med hjälp av arkitekt Annika Brommesson.

Arkitekt Annika Brommesson specialiserad på miljöpsykologi och neuroarkitektur, har i flera år studerat neuroarkitektur, ett fält som beskriver hur vår hjärna påverkas av den formgivna miljön, för att ta reda på hur man utformar trivsamma platser som får människor att må och fungera bra. Hur rätt miljö kan få oss att känna arbetsglädje, samarbeta bättre och bli mer produktiva. Du kan läsa mer om det i hennes krönika i senaste numret av Skanska fastigheters magasin Flervärden

Varför trivs vi bättre här än där? Hur kommer det sig att vi älskar vissa platser och att andra nästan gör oss sjuka? Många hävdar att det är en råga om tycke och smak – och att det därför är en fråga som är omöjlig att besvara. Men det finns likheter mellan människor som gör att vi finner vissa miljöer behagliga, medan andra skrämmer. Intrycken från en plats får vår hjärna att reagera och styra vår upplevelse och vårt beteende. Jag kallar det ”platsens magi”.

Som arkitekt har jag de senaste åren studerat neuroarkitektur, ett område där forskning kring hjärna, beteendepsykologi och antropologi samsas med arkitektur och samhällsbyggnad. Neuroarkitektur är en forskningsdisciplin som ger oss förståelse för hur formgivning inverkar på hjärna och hjärta och hänger ihop med våra upplevelser och beteenden. Det ger ett praktiskt ramverk för hurvi kan formge platser som minskar stress och inspirerar till användning och ökar trivseln.Människan har formats genom miljoner år på en farofylld savann och våra biologiska system fungerar i stort likadant som när vi började tänka för tiotusentals år sedan. När vi formger miljöer, inomhus såväl som utomhus, är det viktigt att förstå att grunden för hur vår savannhjärna tolkar intryck, har sitt ursprung i den vilda naturen. Vi är på sätt och vis stenålders människor, som fortfarande fascineras och mår bra av det som påminner om en behaglig tillvaro i naturen: grönska, dofter,

rymd, utsikt, skydd, stillhet, skönhet, variation och att utforska omgivningen omkring oss. Samtidigt skräms vi av det som sedan urminnestider signalerat fara: ödslighet, dunkel, oförutsägbara ljus- och ljudintryck, dåligt skydd för vila, ofrivillig ensamhet, hinder och det vi inte känner igen eller förstår. Hjärnan formar vår uppfattning av verkligheten och styr oss med känslor. De starkaste är rädsla och njutning.Vår drivkraft är fortfarande att överleva genom att fly undan rädsla och att sökad efter det som känns bra. När hjärnanuppfattar fara, får vi en ”djävulskyss”av noradrenalin och kortisol, pulsen och blodtrycket ökar, matsmältning och immunförsvar tar paus. Vi känner obehag och får sämre förmåga att tänka klokt och kreativt. Stress gör ossosmarta, själviska och ofokuserade.

Men när vi vistas i en miljö där vårhjärna uppfattar välbehag, ger den oss en ”änglakyss” av hormonerna oxytocin, dopamin och serotonin. Vi blir smartare, snällare, presterar bättre och

livet känns skönt. Miljöer som får oss att känna oss hemma, gör på liknande sätt så att vi kan slappna av, fokusera, prestera bättre, bli mer empatiska, samarbetsvilliga,kreativa och friska.

Vi väljer omedvetet gärna omgiv-ningar där vi har utsikt och rymd,ryggen fri, tak över huvudet, slätmark under fötterna, variation och frihet, och med inslag av skönhet.

Ralph Erskine, arkitekt och förgrundsgestalt inom svensk arkitektur, uttryckte det som: ”För att skapa bra arkitektur måste man tycka om och förstå människor, eftersom arkitektur

och handlar om att skapa rum för mänskligt liv".

Inom neuroarkitektur använder man sig av forskningsbaserade verktyg för att formge platser. En metod kallas placemaking och bygger på att vårt beteende motiveras av så kallade”erbjudanden” som finns på en plats, det vill säga skäl att besöka platsen och att vilja återkomma till den. Metoden har sina rötter i 1960-talets USA och

bygger på fyra faktorer: lättillgänglighet, bekvämlighet, användbarhet och

så det fjärde: livfullhet, det vill säga möjlighet att iaktta, möta och

umgås med andra människor.

Vikten av ”livfullhet” är brännande aktuell i dessa dagar då de flesta av oss nu arbetar hemifrån under längre tider utan verkliga möten med kollegor. Enformighet stressar oss. Ödslighet och brist på mänsklig omsorg upplevs skrämmande. Vi behöver förhålla oss till

att ”social svält” är livsfarlig för vår hjärna. Och känslor är som virus, de smittar blixtsnabbt. Vi behöver trivsamma platser där vi enkelt kan mötas och umgås och samtidigt hålla fysisk distans. Platser som ger oss rum att spontant byta några vänliga ord eller möta en vänlig blick.

Med det mänskliga i fokus skapas morgondagens livfulla arbetsplats.

Annika Brommesson, arkitekt , specialiserad inom miljöpsykologi och neuroarkitektur

Neuroarkitektur intervju Urbanistica podcast

I avsnitt 53 av Urbanistica Podcast ("Cities for People") intervjuas arkitekten Annika Brommesson om ämnet neuroarkitektur.

Huvudinnehåll från avsnittet:

Vad är neuroarkitektur?: Det är ett fält som undersöker hur utformade miljöer – som stadsdelstorg, kontor, skolor, sjukhus och bostäder – påverkar våra mentala processer, känslor och beteenden. Målet är att skapa livsmiljöer som stärker vårt välbefinnande.

Om Annika Brommesson: Hon är arkitekt (SAR/MSA), utbildad inom miljöpsykologi och beteendepsykologi samt chefsarkitekt inom neuroarkitektur. Hon driver även initiativet Neuroarkitektur.nu.

Kritik mot traditionell stadsplanering: Brommesson menar att byggnader och städer alltför ofta utformas utifrån ideal om modernitet, makt eller ekonomi snarare än utifrån hur människor faktiskt mår och reagerar biologiskt och psykologiskt i rummet.

Trendspaning

Neuroarkitektur – ett begrepp på frammarsch

Neuroarkitektur handlar om att skapa miljöer anpassade efter människans grundläggande behov av skydd, tillhörighet, överblick och stimulans.
En pionjär i Sverige är arkitekt Annika Brommesson. Hennes tes är att människans hjärna i princip fungerar på samma sätt som när vi levde på savannen för 40 000 år sedan. Därför trivs vi i miljöer där vi kan se och synas, mötas och leka under trygga former, men där det också finns något att utforska – lite mystik. Sådana miljöer befrämjar kreativitet, arbetsförmåga och hälsa.
Ödsliga platser, gångtunnlar, slutna fasader, nerskräpade tomma ytor stressar och skrämmer. Att ofta vistas i sådana miljöer ger ett ständigt påslag av stresshormoner.
Annika Brommesson menar att byggnader och städer ofta utformas efter ett slags ideal om modernitet eller för att visa upp rikedom och makt, snarare än att de ska vara trivsamma och behagliga att bo och verka i.

Neuroarkitekturen sätter människan först.

Dagmar Forne

.